CHICAGOJAZZEN – STÄNDUT BLACK
I begynnelsen var jazzen. Nä, rocken. Jag menar allvar, varför skulle det vara viktigt att berätta en linjär historia? Det förutsätter att man vill veta sanningen, redogöra för ett handlingsförlopp sanningsenligt. Som om denna sanning inte skulle uppfattas rapsodiskt i alla fall. Tolkas. Lika bra att hoppa över det ledet då.
Erik Karlsson skrev till mig, eller om han berättade, om en dröm han hade haft: han hade fyra armar. De vanliga, en på magen och en på ryggen och stod på Vitbergets topp i Skellefteå och räckte fuck you i alla väderstreck samtidigt.
Sen spelade han in den här skivan, arg på arbetsförmedlingen, på rassarna och på kommunpolitikerna. Det tog två år. På arbetsförmedlingen sa de åt honom att ta jobb som trubadur. Eller spela covers, det brukar ju gå hem. I Jämtland finns det ett coverband som heter Ständut Blakk. Det betyder att en alltid är pank. De har inte mer med den här skivan att göra än så, Erik, som är Chicagojazzen, lånade och stavade om deras bandnamn Blakk blev black. Allt detta är sant.
Men om man lyssnar på skivan kan man föreställa sig en alternativ verklighet där ett coverband spelar Maiden på Mallis, en av låtarna på Ständut Black heter så. Eller, som i Semester, se Lina Högström sjunga easy listening-körer i femtakt medan Erik och de andra i bandet myser på sina instrument samtidigt som de funderar på om de ska ta en parasolldrink innan middagen eller inte.
Skivan är instrumental i övrigt. Eller, i Kreativ lättja berättar Anders Karlsson om hur nöden inte är uppfinningarnas moder, utan lättjan. Och blundar man ser man de fyra fingrarna räcka fuck you till allt mätbart och ekonomistiskt. I alla väderstreck.
Det är jazz, det är rock, det är pop, från Chicago om du vill, eller Västerbotten om du vill. Det är anarki men inte kaos. Om du inte vill att det ska vara kaos förstås. Det är en obegränsad skiva och den gör som den och du vill.
Matti Alkberg, mars 2017
zeon light 